"Norrtälje 54"
Jag sitter på bussen på väg till skolan i Norrtälje just när jag skriver det här. Jag har precis suttit och skrivit vad jag har att säga om alla hjärtans dag och så såg jag skylten ”Norrtälje 54”
54 kilometer kvar till nortan, till min skola.. som jag inte ens är så överdriver förtjust i.
Varje gång jag ska till skolan åker jag buss.. i 50 minuter till och 50 minuter tillbaka.. och utsikten är inte särskilt rolig. I alla fall inte efter 2 och ett halvt år när man börjar urskilja vilken tall eller gran det var som ruttnade först utmed vägkanten.
Innan jag faktiskt började på utbildningen så hade jag riktiga vanföreställningar om hur min bussresa skulle se ut. Perfekt på riktigt tidiga mornar då kan man sova in lite extra och jätte bra på eftermiddagarna då man kan plugga.. det är trots allt 50 minuter effektiv läsning man kan ägna sig åt.
Det var bara det att så fort kroppen vande sig vid dessa 50 minuter så visste min hjärna exakt när ja ska vakna för att inte missa min hållplats och exakt när jag skulle somna när jag gick på... även på eftermiddagarna. Så inget plugga blev det av.. kanske en eller två gånger innan en tenta.. men det var det.
Sen kom en annan tid. Då man lärde sig att inte somna för att kunna plugga. Men icke.. man somnade inte för man började tänka på annat och meditera. Man glider in i en fantasivärld (I-landsproblem inlägget) och sen somnar man. En station innan man ska av.
Hur många timmar har jag ägnat åt detta? Jag diskuterade detta med en klasskamrat. Vi kom fram till att det är ingen ide att räkna på det. Det enda det kommer ge är bonus åt ångesten.
Så här sitter ja än en gång, på bussen, och fantiserar, och inser att alla hjärtans dag bara är ett påhitt och onödig att nämna medan denna bussresa, som jag antagligen gett mer än ett dygn åt om året, är brutalt irriterande.
54 kilometer kvar till nortan, till min skola.. som jag inte ens är så överdriver förtjust i.
Varje gång jag ska till skolan åker jag buss.. i 50 minuter till och 50 minuter tillbaka.. och utsikten är inte särskilt rolig. I alla fall inte efter 2 och ett halvt år när man börjar urskilja vilken tall eller gran det var som ruttnade först utmed vägkanten.
Innan jag faktiskt började på utbildningen så hade jag riktiga vanföreställningar om hur min bussresa skulle se ut. Perfekt på riktigt tidiga mornar då kan man sova in lite extra och jätte bra på eftermiddagarna då man kan plugga.. det är trots allt 50 minuter effektiv läsning man kan ägna sig åt.
Det var bara det att så fort kroppen vande sig vid dessa 50 minuter så visste min hjärna exakt när ja ska vakna för att inte missa min hållplats och exakt när jag skulle somna när jag gick på... även på eftermiddagarna. Så inget plugga blev det av.. kanske en eller två gånger innan en tenta.. men det var det.
Sen kom en annan tid. Då man lärde sig att inte somna för att kunna plugga. Men icke.. man somnade inte för man började tänka på annat och meditera. Man glider in i en fantasivärld (I-landsproblem inlägget) och sen somnar man. En station innan man ska av.
Hur många timmar har jag ägnat åt detta? Jag diskuterade detta med en klasskamrat. Vi kom fram till att det är ingen ide att räkna på det. Det enda det kommer ge är bonus åt ångesten.
Så här sitter ja än en gång, på bussen, och fantiserar, och inser att alla hjärtans dag bara är ett påhitt och onödig att nämna medan denna bussresa, som jag antagligen gett mer än ett dygn åt om året, är brutalt irriterande.
D'OH
Jag belönade mig själv i dag söndag efter en arbetsam helg med en Sport candybar i smaken marsipan.
(jag har en liten fetish för marsipan)Lite senare i kväll drack jag ramlösa och rökte i köket med mamma och pappa och pratade om världen och sånt..
Senare.. som jag alltid gör av kolsyrade drycker, jag rapade. Upp kom marsipansmak, som det brukar göra om man ätit marsipan och druckit kolsyrat som man brukar rapa av.
Men.. Jag tänkte, ordagrant ,"mmm marsipan" och höll andan lite.
I'm turning in to Homer, D'OH!
Patetiskt i-landsproblem
Jag har en mycket livlig fantasi. Från att tänka mig vad jag skulle vilja ha att äta till att ha ett helt kungadöme kan ta mig två ögonblink. Det räcker med att jag börjar tänka på någon jag ogillar eller gillar så vips! Där är den… min fantasi, mitt påhittade liv med eget land och livakter (fast dom behöver jag inte för att jag självklart kan karate).
Fördelen med det är att jag kan glida in där när jag vill. Nackdelen är att så fort jag ”vaknar” så inser jag hur jag inte har det.
Sen börjar jag tänka på det jag faktiskt har och på det många andra i min ålder i andra länder inte har. Och jag blir ledsen i ögat..
Två sekunder senare har jag hittat botemedlet för aids, löst svälten i Afrika och satt alla barn i Asien i skola.
Så vaknar jag till igen och inser att jag först borde göra skoluppgiften innan jag ger ens ska tänka på Nobelpriset.
Dess i-landsproblem… uj uj uj.
Fördelen med det är att jag kan glida in där när jag vill. Nackdelen är att så fort jag ”vaknar” så inser jag hur jag inte har det.
Sen börjar jag tänka på det jag faktiskt har och på det många andra i min ålder i andra länder inte har. Och jag blir ledsen i ögat..
Två sekunder senare har jag hittat botemedlet för aids, löst svälten i Afrika och satt alla barn i Asien i skola.
Så vaknar jag till igen och inser att jag först borde göra skoluppgiften innan jag ger ens ska tänka på Nobelpriset.
Dess i-landsproblem… uj uj uj.
Drömmar
Jag har drömt om killar på sistonde.
Mysiga, härliga killar som jag gillar i min omgivning och i fantasin.
I varje dröm har jag varit tillsammans med någon utav de här killarna. Vi har ett mycket bra förhållande, goda vänner och allt är perfekt.
Allt är perfekt, förutom att i varje dröm är killen svårt handikappad och sitter i rullstol.
WTF?
Mysiga, härliga killar som jag gillar i min omgivning och i fantasin.
I varje dröm har jag varit tillsammans med någon utav de här killarna. Vi har ett mycket bra förhållande, goda vänner och allt är perfekt.
Allt är perfekt, förutom att i varje dröm är killen svårt handikappad och sitter i rullstol.
WTF?