minahundar

Den frågan har jag ställt mig i många år när vän på vän blev av med sina mobiler och ständigt bytte nummer. Alltid är det samma historia. Någon är för full och slänger av sig mobilen lite varsomhelst, tappar den i vattnet, cyklar över den..  allt möjligt egentligen. Slarviga händelser under fylla. Sist jag var så där slarvig var på en hemmafest när jag var 16 år och min väska med min mobil blev snodd av två kickersbrudar.

Igår var jag ute, praktiskt taget nykter (ett glas vin), och tappar min mobil. Hur i helvete lyckas man med en sån sak? NYKTER. Vuxenpoängen sjönk och ilskan över förlorade telefonnummer tog över.

Skönt att inte ha en mobil?, var det någon som tänkte.
Jag gillar mänsklig kontakt i hög grad, stänger aldrig av mobilen och är beroende av facebook. Nej, det är inte skönt att inte kunna ringa spontana samtal när man tar en promenad eller har tråkigt. Det är verkligen inte skönt att inte ha en portabel kalender/anteckningsblock och massa annat jag använder. Om du inte gillar att bli kontaktad lite då och då kan ju du ge din mobil till mig och njuta av ensamheten.


Och så alla fina sms?. oooooooooh


Snälla ring på mitt temporära nummer och underhåll mig : 070 448 70 32. (HA! Trodde du att jag inte har 3 extra mobiler, eller?) Du får tillochmed vara en äcklig gubbe som flåsar för abstinensen börjar klia ordentligt. Snart kommer ticsen.

BTW

---

Hittade en intressant artikel om frågan.

Att vara för snäll har sina bakslag har läsare till bloggen sett tidigare. Att snällhet kan irritera kanske ingen har tänkt på. But fear not my true readers, för det har jag gjort!

Vi vet alla att det är lite jobbigt att neka en person, om inte jobbigt så känns det lite obekväm En fest man inte vill följa med på, en fika, en föreslagen dejt, vadsomhelst egentligen. Det är  jobbigt att säga ?nej? bara för att man inte vill såra personen som kom med förfrågan.

Så man är tyst för att vara snäll. På sin höjd hittar man på en ursäkt för att fördröja svaret, för att senare vara tyst. Eller så svarar man inte alls, någonsin. En tystnad är bättre än en diss här, tycker man. I vissa fall är det bäst att hålla käften kan jag hålla med om, de erfarenheterna har jag många av.

Men att vara tyst på en rak fråga?:

"Vill du hitta på något ikväll?", frågar du en söt person ansikte till ansikte.
Den söta personen stirrar på dig, knappt i ögonen, sen vänder den sig om och går tyst.



Eller ursäkten, som jag tycker är värre för man känner sig bara dum efteråt som någonsin frågat:

"Vill du hitta på något ikväll?", frågar du din kompis.

"Neej, asså, jag kan inte ikväll, imorgon kan jag", svarar den.

"Vill du hitta på något ikväll?", frågar du.

"Nej, asså, jag stannar nog hemma ikväll, men imorgon är jag ledig", svarar den.

"Vill du hitta på något ikväll?", frågar du.

"Nej, jag lovade bror/syster/moster/avlägsen kusin att jag skulle handla åt dem", svarar den.

"Vill du hitta på något ikväll?", frågar du. Personen öppnar munnen och du ser blicken som stirrar mitt emellan dina ögon när du till slut säger:
"Vill du inte så säg det istället."

"Aaah, men jag hör av mig då, ehm, nästa vecka"




Rationellt beteende? Knappast.
Snällt? Inte det heller.
Räddar man sitt eget skin? Kankse, om man har tur.

Snälla, dissa mig ordentligt. Jag tappar bara respekten för dig om du leker snäll.

---