minahundar

Jag sitter på bussen på väg till skolan i Norrtälje just när jag skriver det här. Jag har precis suttit och skrivit vad jag har att säga om alla hjärtans dag och så såg jag skylten ”Norrtälje 54”
54 kilometer kvar till nortan, till min skola.. som jag inte ens är så överdriver förtjust i.

Varje gång jag ska till skolan åker jag buss.. i 50 minuter till och 50 minuter tillbaka.. och utsikten är inte särskilt rolig. I alla fall inte efter 2 och ett halvt år när man börjar urskilja vilken tall eller gran det var som ruttnade först utmed vägkanten.

Innan jag faktiskt började på utbildningen så hade jag riktiga vanföreställningar om hur min bussresa skulle se ut. Perfekt på riktigt tidiga mornar då kan man sova in lite extra och jätte bra på eftermiddagarna då man kan plugga.. det är trots allt 50 minuter effektiv läsning man kan ägna sig åt.

Det var bara det att så fort kroppen vande sig vid dessa 50 minuter så visste min hjärna exakt när ja ska vakna för att inte missa min hållplats och exakt när jag skulle somna när jag gick på... även på eftermiddagarna. Så inget plugga blev det av.. kanske en eller två gånger innan en tenta.. men det var det.

Sen kom en annan tid. Då man lärde sig att inte somna för att kunna plugga. Men icke.. man somnade inte för man började tänka på annat och meditera. Man glider in i en fantasivärld (I-landsproblem inlägget) och sen somnar man. En station innan man ska av.

Hur många timmar har jag ägnat åt detta? Jag diskuterade detta med en klasskamrat. Vi kom fram till att det är ingen ide att räkna på det. Det enda det kommer ge är bonus åt ångesten.

Så här sitter ja än en gång, på bussen, och fantiserar, och inser att alla hjärtans dag bara är ett påhitt och onödig att nämna medan denna bussresa, som jag antagligen gett mer än ett dygn åt om året, är brutalt irriterande.