minahundar

Tänk dig:

Det är söndag, du är ledig. Den mysigaste koftan är på och du sitter på ett fik i solen med dina kompisar för att skvallra om helgen. Allt är bra. Du är inte bakis, kaffet är lagom varmt och alla från gårkvällen är med.

Bara en sak är irriterande. Det där jäkla bäbisskriket och skrattet som upprepas gång på gång på gång på gång. Första gången blir du och dina vänner lite hånfulla och skrattar åt skitungen som kommer bli fet för hans lattemorsa till förälder. Andra gången håller du tyst. Tredje gången det låter om fanskapet bakom er himlar du och dina vänner i kanon och fjärde gången suckar ni i kör.

Till slut vänder du dig om för att ge mamman en mördande blick. Med en snabb vändning på huvudet och spända ögon blänger du bakom dig. Men det finns inte en barnvagn i sikte. Det är bara människor utan barn på fiket. Överallt i fiket ser du dig om, din blick kan inte förloras nu, speciellt inte nu när du hör det där gnällande skrikande fanskapet till barn skratta igen.

"Heeej, gubben!", fnittrar 25-årig tjej i telefon två bord bakom dig. Det var inte en bäbis. Det var en ringsignal från jamba som skrek och skrattade i pipigaste polyfonmode.



Räcker det inte med babyboomen och alla lattemorsor? Måste folk skaffa gnälliga bäbisar som ringsignaler?
Är man så desperat efter mördrarskap kanske man kan skaffa en hund? Eller tamagutchi? Men bannemig inte en mobilsignal som knappt en själv tycker är uthärdlig.

---

Så länge som jag minns mig själv har jag alltid varit känslig, lättstött och tar åt mig saker. Många ser inte det dock, för jag döljer det väl. Vissa grejer är bara löjliga att överreagera på in public. Det går så långt ibland att en sorglig reklam kan förstöra min glada dag.

Jag må inte lyssna på emopunk, jag har inte snelugg och jag vill inte skära av mig handlederna.

Men jag känner mig ensam, jag använder uttrycket "sorglig reklam", jag kramas med mitt täcke och jag blir sentimental så fort jag säger hej då till kompisar trots att vi ska höras dagen därpå. Jag gråter när jag blir arg, jag kan börja skrika åt tven när jag tycker något är orättvist på nyheterna, jag tar med mig mitt gossedjur på alla resor jag någonsin gör och jag längtar jämt efter bättre tider.

Banne mig.. jag är fan emo.

Jag är hemma från Trollhättan, yeeay. Åter igen vill jag tacka alla som tagit hand om mig! Speciellt vill jag tacka Niklas och Jessika som tog mig hela vägen till Smögen och självklart Per som gett mig husrum och mycket mer. Grymt kul har jag haft det. Om inget annat så var det en lärorik upplevelse att bo några dagar i en småstad.

Nej, det finns inga kor att välta i Trollhättan och det luktar inte hö runt husknuten. Visserligen är det en stad, men visst satan är det litet. Alla kanske inte känner alla med det räcker med att känna var tredje för att veta att man är bukis med 70% av befolkningen i ens ålder.

Utelivet där suger. Det skulle inte gå att hångla med någon på dansgolvet utan att tre av dina ex får reda på det inom en halvtimma. Dessutom kan man inte släppa loss där utan att vara rädd för att göra bort sig framför chefen. Därför står alla där stilla, folk minglar lite bara. Och dricker, självklart. Minglar och dricker mycket. Sakta men säkert fullare för att de inte har något annat att göra, de kan varesig ragga/hångla eller dansa urflippat.


Det kan låta överdrivet men sällan har jag skådat så många personer så berusade vid ett och samma ställe. När klockan blir 1:30 och det är en halvtimme kvar till stängning är alla vingliga nog för att inte bry sig och sina buksvågrar. De har nu bara en halvtimme på sig att festa och måste ge allt de kan och orkar. Då går de till dansgolvet och hånglar upp den chefen som inte är ens syster för att sedan bli utkastad av någon som visar sig vara deras farbror som ska fika med familjen imorgon.


Men min irritation ligger inte hos Trollhättan den här gången.
Det var inte förens jag kom hem till Stockholm och Treat jag började tänka till och ifrågasätta vårt liv här. Skriver man ett bukisstammtavla över Treat vet nog alla som är stammisar till baren att Trollhättans 70% ain?t got nothing on us (Observera att jag knäpper med fingrarna framochtillbaka a la Ricki Lake här). De flesta av mina ex och ragg hänger där. Jag har festat med min chef, min mamma och fiender där. Om det nu är exakt likadant i Trollhättan som i Stockholm, varför tror vi då att vi är så mångfaldiga och internationella?

Mitt svar ligger i eskimoerna. För att inte det ska bli inavel i stammen har kvinnorna i byarna sex med manliga besökare. Likadant gör vi i Stockholm. När Treat stänger drar vi oss ut på stan för att ragga lite, hångla lite och göra bort oss på annat håll. Vi har möjligheten att efter stammishaket gå och vara ännu mer pinsamma fram till kl 5 utan att dina tre ex från Treat ska få reda på det. Vi luftar oss helt enkelt från den mentala inaveln och känner oss fräschare och bättre.




Tänk efter nu alla Ni i storstaden som ser ner på byarna runt om.
Vi är inte bättre människor i Stockholm. Bara bättre slampor när vi går och raggar/hånglar vidare efter Treat, med nu obekanta personer.

---

Kommer ni ihåg tiden då det blev poppis med pocketböcker? Egentligen gör inte jag det mer än att jag minns när alla ?vuxna? började visa sig med en massa mjuka böcker på tunnelbanan. Var och varannan satt tysta med pocketboken högt uppe framför ögonen och koncentrerat läste något.

Efter ett tag blev det en estetisk symbol för vem man är. Så som grönt hår är för punkare och svart lugg över ena ögat för emos blev pocketboken på tunnelbanan en symbol för vem man är och vad man tänker. Var och varannan satt nu på tunnelbanan satt än en gång med boken högt framför ögonen med framsidor som "Maos lilla röda", "Liftarens guide till galaxen" och "Kafka" för att visa vilken genre man tillhör.

Igår såg jag något nytt inom trenden. En man i 25-30 års åldern med rufsig skäggväxt och svarta bågar på läsglasögonen. När han kom in och satte sig tittade alla nyfiket på om han var en av dem som var kulturell och undrade om han läste något på tunnelbanan på väg till och från jobbet.

Visst var han kulturell! Till allas oförvåning letade han i sin läderväska efter något. En bok kom upp, en pocket självklart. Men när han tog upp den kunde ingen se vad det var han läste. Han hade nämligen köpt ett fodral till denna med konstnärliga graffitiansikten ritade på som täckte hela framsidan. Högt placerade han boken med fodralet framför ögonen.

"Shit!", tänkte vi alla, "Vilken kille! Han bryr sig inte om vi vet om vad han läser eller inte.", och så började vi alla undra. Var det världens begynnelse han satt och klurade på, eller en porrnovell? Vi visste inte.