minahundar

Vid närmare eftertanke beror min tentaångest inte på Björn och hans besök här i Stockholm.

Jag har kommit fram till att allt är Bångs fel. Låt mig förklara.

Det finns en man där ute (tyvärr, tjejer han e upptagen) som heter Christoffer Bång.

Som ni kanske har listat ut gick jag, Björn och Christoffer i samma klas i gymnasitet. Jag, Björn och de flesta andra var normala. Normalsnygga, normalsmarta, ja, normala.

Men inte Bång. Smart som in i h-vete, snygg som f-n. Förutom att plugga hela dagarna tränar han konstant, hinner med att fixa med sin 70 år gamla mahogneybåt, pyssla om flickvännen och samtidigt lära sig allt om fucking cyklidfiskar. Tro inte att han är bara snäll.. denna muskelknutte bygger även vapenklassade bazookas och mindre vapenklassade bomber, för kul skull. Han gör allt rätt och om han mot all förmodan skulle göra något fel skulle han personligen be om ursäkt med en bukette rosor.

Varför skulle allt vara Bångs fel?

Jo, för att vi andra normala människor, som sitter dagen innan en tenta och har störtångest, mår sämre av att se så underbara människor. Vi försöker och vi försöker. Vi fuskar på tentor, och plastikopererar oss för att se lika Bång-snygga ut. Vi försöker lära oss allt om en "hobby", men blir bara frustrerade för att vi inte kan minnas multiplikationstabellen.

Vi blir avundsjuka och blir arga, börjar bråka, knuffas, slåss och mörda.. och (med risk för att låta som Jonas Gardell) Kriget i Irak är också BÅNGS FEL!

-----

Missförstå mig jag gillar Bång.. på riktigt.

/ Wörd, Maria