The Grinch - ett socialt problem
Julen är till för barnen. Så är det iallafall hemma hos oss. När jag som ensambarn växte upp med mor och far älskade jag julen. Jag fick jämt grymt mycket julklappar och jag älskade maten vi som Vitryssar brukar göra på speciella tillfällen. Men när jag nu när jag växt upp (bor hemma fortfarande, lägenhet sökes.. någon?) och barnasinnet sakta glider ifrån mig har julen inte betytt klappar och mat utan isolering från resten av Sverige.
Nej, vi firar inte jul. Vi äter bara lite extra gott och tittar på Jesus Christ Superstar tillsammans men inget mer. Ingen fucking salt julskinka, inga pepparkakor och inga julklappar. Eftersom att det är bara jag mor och far här i Sverige kan vi inte träffa släkten på julafton. Eftersom att vi inte gillar julmaten särskilt äter vi den inte och för att vi inte vill köpa onödiga prylar till varandra i julklapp struntar vi i det.
Detta är ett socialt problem har jag märkt. Alla frågar alla om vad de ska göra på julen och vilken stor del av släkten de ska träffa, vad de ska köpa till varandra och hur stressigt det är på julen. Eftersom jag inte firar julen blir alla lika stumma när man säger; "Vi firar inte jul, så jag har inte köpt några klappar". Två kompisar till mig var så bestörta att de tillochmed bjudit mig och hela familjen till deras familjeträffar på julafton. För att de tycker "synd" om oss.
"Hur?", tänker de, "Hur kan man inte fira julen? Det är jätteviktigt och traditionellt och något man gör varje år."
Efter att jag knäckt tabun med att inte fira jul får jag en blick uppifrån och ner och sen blir det tyst. Jag är automatiskt avknoppad från trevlighetspratet i personalrummet, eller bland folk som jag endast är bekant med. Enstöringen, hon som inte firar något så självklart som återkommer varje år.
Jag har tillochmed fått höra i något stil med "Du-firar-inte-jul-så-du-förstår-inte-vad-julkänsla-är".
Men saken är den att julkänslan är avslappningen efter att ha slitit hårt för att få den kvällen med presenter och avslappning. Julkänslan är att träffa familj och nära vänner, det är att äta gott med dem som man inte äter annars. Och självklart, en legitim salongsberusning.
Det är bara det att det är betingat med julgran, glögg, pepparkakor och den obligatoriska röda färgen på allas kläder. Det är egentligen det enda som gör det speciellt. Alla betingelser ser man innan själva dagen och vet att snaaaart, snaaaaaaart är det mysigt med de nära och så längtar man och tjuvkikar på klapparna under granen. Mystiken försvann väl ändå när man insåg att jultomten inte finns. Eller är den mystiken så betingad i alla julprylar att den fortfarande finns kvar?
Vem av Er kära läsare kan med handen på hjärtat säga att ni firar julen för att minnas Jesus föddes? Var det inte därför man firade från början?
Nej, vi firar inte jul. Vi äter bara lite extra gott och tittar på Jesus Christ Superstar tillsammans men inget mer. Ingen fucking salt julskinka, inga pepparkakor och inga julklappar. Eftersom att det är bara jag mor och far här i Sverige kan vi inte träffa släkten på julafton. Eftersom att vi inte gillar julmaten särskilt äter vi den inte och för att vi inte vill köpa onödiga prylar till varandra i julklapp struntar vi i det.
Detta är ett socialt problem har jag märkt. Alla frågar alla om vad de ska göra på julen och vilken stor del av släkten de ska träffa, vad de ska köpa till varandra och hur stressigt det är på julen. Eftersom jag inte firar julen blir alla lika stumma när man säger; "Vi firar inte jul, så jag har inte köpt några klappar". Två kompisar till mig var så bestörta att de tillochmed bjudit mig och hela familjen till deras familjeträffar på julafton. För att de tycker "synd" om oss.
"Hur?", tänker de, "Hur kan man inte fira julen? Det är jätteviktigt och traditionellt och något man gör varje år."
Efter att jag knäckt tabun med att inte fira jul får jag en blick uppifrån och ner och sen blir det tyst. Jag är automatiskt avknoppad från trevlighetspratet i personalrummet, eller bland folk som jag endast är bekant med. Enstöringen, hon som inte firar något så självklart som återkommer varje år.
Jag har tillochmed fått höra i något stil med "Du-firar-inte-jul-så-du-förstår-inte-vad-julkänsla-är".
Men saken är den att julkänslan är avslappningen efter att ha slitit hårt för att få den kvällen med presenter och avslappning. Julkänslan är att träffa familj och nära vänner, det är att äta gott med dem som man inte äter annars. Och självklart, en legitim salongsberusning.
Det är bara det att det är betingat med julgran, glögg, pepparkakor och den obligatoriska röda färgen på allas kläder. Det är egentligen det enda som gör det speciellt. Alla betingelser ser man innan själva dagen och vet att snaaaart, snaaaaaaart är det mysigt med de nära och så längtar man och tjuvkikar på klapparna under granen. Mystiken försvann väl ändå när man insåg att jultomten inte finns. Eller är den mystiken så betingad i alla julprylar att den fortfarande finns kvar?
Vem av Er kära läsare kan med handen på hjärtat säga att ni firar julen för att minnas Jesus föddes? Var det inte därför man firade från början?
Woffmjau
Ler gayigt
När sarkasm och ironi inte funkar är det oftast synd. När något som är banalt, nästan lite äckligt och tråkigt får ett medialt överspel a la dagens Britney-hysteri är det tragiskt.
Detta är en hyllning till min vän Coffe och hans blogg och specifikt ett blogginlägg.
Coffe stör sig på en man som bloggar om inget. Med termen "inget" menar jag inget i dess fulla mening. Nada, Nothing. Jag stör mig fruktansvärt jag också.
I denna verkligen intetsägande blogg vill mannen från Leksand vara lite tuff, rolig och ironisk genom att skriva till "Ler gayigt" i varje inlägg. Varje inlägg handlar om nada, nothing, inget intressant och anslutas med "ler gayigt". Detta får mig att vilja, likaväl som Coffe, att släppa allt man håller på med, åka till Leksand, ställa sig utan för den intetsägande mannens dörr och skrika som en fjortis:
"DIN JÄVLA BLOGG ÄR INTE OTROLIG OCH INTRESSANT OCH DU LER INTE GAYIGT DU ÄR GAY I SÄMSTA MÖJLIGA BETYDELSE!!!!!!"
Vad har man missat att om man lägger in "ler gayigt" efter varje inlägg i sin blogg? Det är inte ens i närheten charmigt som Berts Bravader "Tack och Hej. Leverpastej"
Vart är sarkasmen i det får jag fråga? I att man anspelar på homosexuella, kanske? Sure det brukar vara kul. Homosexuella är lite som judar som får ta all shit. Men tycker mannen att allt han skriver om är skit och gayigt, även om det handlar om hans nya frisyr.
Hur är detta ironi om det handlar om något som är så konstant som i var enda inlägg? Det är inte längre ironi om det är något som är konstant.
En sak lyckas den intetsägande mannen göra. Att få mig arg. Bokstavligt talat släppte jag allt jag höll på med och började avreagera mig här på bloggen. Mannen från Leksand är egentligen inte orsaken. Jag blir arg för att han, medan han säger INGENTING, har många läsare. Ytterligare ett bevis på att majoriteten av världsbefolkningen är puckad.
Och jag skäms. Skäms för att behöva bli arg, skäms för att behöva låta er titta på hans blogg.
Men det är viktigt att de få av oss lite klokare än den intetsägande mannan från Leksand (och hans läsare) predikar för en bättre framtid. Innan hela världen går åt helvette
Film
Film har aldrig varit mig grej. Jag tröttnar snabbt. Det är för utdraget och tar lång tid. Helt enkelt så blir jag rastlös.
Sanna försöker få mig att titta på film hela tiden. Hon har seriöst skrivit en lista till mig med namn på filmer som jag "måste" se. Den är lång mina damer och herrar... riktigt lång. För att bättra på mig har jag fått i läxa att titta på film på tv.
Idag var det Love Actually som stod i tv tablån.
Filmen är 135 minuter lång enligt IMDB
Reklamtid enligt mitt tidtagarur på mobiltelefonen: 32 min 41 sek.
24,4% av tiden jag spenderat framför teven, på kanal 5 med filmen Love Actually, var alltså reklam.
Nästa gång blir det bio. Det löser även problemet med att sitta hemma och ha bakisångest ensam på en söndagskväll.
Sanna försöker få mig att titta på film hela tiden. Hon har seriöst skrivit en lista till mig med namn på filmer som jag "måste" se. Den är lång mina damer och herrar... riktigt lång. För att bättra på mig har jag fått i läxa att titta på film på tv.
Idag var det Love Actually som stod i tv tablån.
Filmen är 135 minuter lång enligt IMDB
Reklamtid enligt mitt tidtagarur på mobiltelefonen: 32 min 41 sek.
24,4% av tiden jag spenderat framför teven, på kanal 5 med filmen Love Actually, var alltså reklam.
Nästa gång blir det bio. Det löser även problemet med att sitta hemma och ha bakisångest ensam på en söndagskväll.