minahundar

Smaken är som baken ( delad tror du nu eller?). Antingen har du ful rumpa eller snygg. Så enkelt är det. Ja (för att svara på din fråga), jag bestämmer vem som har bra bak. Det är min blog det är mina regler. Gillar du det inte kan du läsa något annat. Men att mesta delen av i alla fall Stockholm har så fantastiskt dålig smak är helt otroligt. Visserligen gör det inget om hela sthlm skulle tycka om fula bakar. Det skulle bara lämna de snygga till mig.

Att du har dålig smak är egentligen inte mitt problem. Men jag råkar ut för det genom att se dig i dina fula kläder (”du” i det här sammanhanget är ingen speciell). Och värst av allt så måste jag lyssna på din dåliga musik på radio och ta del av dina fruktansvärda sminktips på Internet. Dessutom vill jag inte höra hur fantastiskt ”bra” smak du har. Jag vill inte veta av dina fynd eller hur bra Kent var på sin konsert när du och 14000 andra fjortisar klädde sig i vitt och gjorde det omöjligt för mig att passera stadion utan att kräkas (Visste du föresten att det inte ens är de som spelar gitarr på sina skivinspelningar?)

Du kanske spelar som om du kan något om vett och etikett, men låt inte ditt dåliga skådespeleri tillåta dig en monolog om dig själv. Tänker inte lyssna på hur man ska hålla i en gaffel med vilken hand och vilket kön som ska sitta bredvid vilket vid matbordet när jag äter middag och blev placerad vid samma bord med dig. När vi presenterade oss var din hand mest lik en död sill än ett försök till handslag. Dessutom var din klänning från Gucci, vet jag nu efter en timmes monolog om den, identisk den jag säljer på H&M.

Att du kanske inte tycker om samma mat som mig gör mig ärligt talat inget. Men tipsa mig inte om restauranger som gör en bra pasta carbonara. Att du inte kan koka pasta är löjligt.

Jag är väldigt trött på personer som försöker pracka på en ens egna preferenser. Det är kul att höra vad andra tycker och tänker, visserligen. Men det bli lite tråkigt när någon blir stött, nedlåtande eller ledsen när jag inte tycker om en viss färg eller låt. Varför har människan den här benägenheten ett försöka få andra att tycka om samma sak? Det är väl bara bra om vi alla har olika smaker? Vi kan ju inte odla auberginer till alla i hela världen. Vi kan inte alla springa efter samma person som är ”snygg”.

Sen har människan en annan rolig grej för sig. Först tipsar de om deras favoritrestaurang. Några veckor senare när man äter där stöder man ihop med personen i fråga och den utbrister; ”Vad gör du på ’min’ restaurang?!”. Detta med en arg ton som om jag skulle ta över stället och sparka ut personen sen. Samma gäller musik.. ”Det var JAG som tipsade dig om den här plattan!!”

Först definierar vi vår smak, låter alla andra få veta vilken smak man har, börjar spela expert och tipsa alla andra om ”smakfulla” saker. Och när man lyckats bli en guru av något slag så blir man irriterad på att andra härmar en. (Jag e också sån)

Vi tror på något sätt att vi äger vår smak. Gör vi det?

Löv ja / Maria