minahundar

Som några kanske vet så var ja nyligen i Köpenhamn. Observera att jag var där för en konsert, INTE demonstrationen*.

Bandet jag såg var Little Barrie . Jag har kommenterat konserter tidigare och den här var inte i närheten av någon stor sådan. Det var intimt och mysigt på något sätt. Allt var perfekt.. förutom, ja, Ni får läsa vidare.

Jag var helt i extas. Äntligen skulle jag få se Little Barrie! Och det är klart att jag ska stå längst fram!


På spelningen befann sig;

• Little Barries mest trogna fan som följer efter dem vart de än spelar i Europa.
• Danska kidsen på 16 bast som gillar vilka band som helst som spelar (de får stanna kvar på klubben och festa sen)
• Flickorn i min ålder som tycker trummisen är döläcker och ska groupa sig lite med bandet
• Sist men inte minst har vi Mig.

Ja, jag är ett galet Little Barrie fan. Om man vill definiera mig skulle man nog platsa in mig i alla de övre kategorierna. Dock så platsar jag nog lite för mig själv.
Som sagt så var det en liten konsert. Så pass liten att bandet gick runt i lokalen sen för att mingla.

Maria.. ja hon är full och glad (Jag väljer att prata i tredje person nu). Hon är så glad att hon bestämmer sig för att gå fram till inte någon mindre en Basisten för att tacka för showen.
Han hälsar på henne, tackar för att hon kom hela vägen till Köpenhamn för att se dem spela och är allmänt trevlig. Maria här har efter tre meningar inget mer att säga så hon börjar hitta på något. Något i stil med att hon kan fixa spelning åt dem i Sverige och hitta ett bättre bolag för dem här.

?Oh! Is that so? That would be great! Do you have a card or something??, frågar basisten henne.
Självklart inte, för Maria har glömt alla visitkort på hotellet (Fråga inte varför jag har visit kort). Så vad ska man göra? Jo, Maria går till baren och lånar papper och penna där hon skriver ner massa namn på viktiga personer inom musikinstrumentbranschen och ger det till Basisten för att han ska kontakta dem. Inget nummer till Maria skrivs ner.

Vad i helvette tänkte jag med? Inte var det underlivet och inte var det hjärnan. Här står jag. Framför min idol, som vill ha mitt nummer. Och jag skriver ner namn på personer som är bra för dom att känna??? Hahaha.. snacka om ångest dagen efter.

Det här är inte allt. När jag kommer hem pratar jag lite med pappa om saken och han är otroligt positiv. ?Men du klarar att fixa en spelning juh! Jag har lite kontakter i branschen här i sverige.. Maila dom eller så?

(Nu börjar berättelsen i tredje person igen). Maria blir glad igen! Klart hon ska fixa biffen. Det enda som kan hända är att det bara inte fixar sig. Men bandet i sig lär inte ta illa upp. Dom har mycket spelningar i alla fall. Så Maria skriver ett mail, på myspace, inte till deras livemaneger som hon har mailadressen till, utan på myspace. Förklarar vad vem hon är, vad hon vill och vad som kan fixas. Lämnar mailadress och telefonnummer och är asnöjd.

Två timmar senare kollar hon myspace. Sen börjar hon tänka efter. Så här lät det i Marias huvud ? Fan? för en vecka sedan drog jag iväg ett mail på myspace till dem där det står om att de är apbra och avslutat med ?* crazy fan shouts*?
Dessutom så tänker Maria efter lite närmare när hon läser igenom det hon sände. Hon har skrivit fel mailadress och fel telefonnummer..